The Bitch is Back

Behöver en paus från koordination och teknikinlärning som jag läser om. Otroligt spännande (not). I alla fall så blev jag tårögd, inte helt ovanligt på grund av den där jävla innebandyn. Under mina första månader som korsbandsskadad (nu är vi uppe i över 1½ år) var jag ständigt inne på www.ErsbodaSK.nu, kollade resultat, matchreferat med mera. Jag var tillomed på träningarna och tittade, ibland medverkade lite på uppvärmningslekar. Allt detta för att slippa inse och släppa taget, för att få känna sig som "en i gänget".

Tyvärr kan man inte vara "en i gänget" när man inte kan spela. Eller träna. Man är som annorlunda på något sätt och passar inte in längre. Man kan inte tillföra laget något och steg för steg blir man utesluten från den här intima familjen eller klubben som man har tillhört i 12 år. Det är säkert inget illa menat och inte med mening, det bara blir så. Så efter några månader mådde jag bara sämre av att sitta på sidan och titta på så jag gav upp. Jag uteslöt mig själv till att sitta i sekretariatet ibland eller kika in på hemsidan då och då.

Till slut övergav jag även hemsidan. Från att ha kikat in varje dag till att inte ha någon koll alls på vad som sker. Sedan jag flyttade har jag dessutom ännu sämre koll eftersom pappa inte informerar mig. Idag gick jag in. Blir alldeles varm innombords och tårarna bränner baki ögonlocken. För det är så fint. Damerna klarade sig kvar i ettan som jag skrivit om tidigare och herrarna har tagit steget upp i Div 1. Finally! Så underbart. Härligt att läsa kommentarerna i gästböckerna samt säsongssammanfattningarna. Hanna, du satte huvudet på spiken! Ville typ gråta när jag läste din krönika.

Fan vad jag saknar innebandyn. Det är inte en hobby, det är en livsstil.