Några tårar och en cykel.
Blev träning idag till slut. Tog mig samman, drog på mig shorts och vandrade de 150 metrarna till kvarterets "gym". Där finns det en cykel och lite annat, ganska litet, ganska varmt och en aningens skabbigt. Med The Hush Sound - Like Vines skivan i lurarna började jag trampa. Redan när jag började hade jag bestämt mig för 30 minuter oavsett hur plågsamt det blir. Plågsamt blev det men kanske inte i den vanliga bemärkelsen av typ "smärta", "jobbigt" och "tungt".
Det är fan plågsamt att för varje tramptag i 30 minuter (det blir många tramptag) bli påmind om sin egen oduglighet. Det gör inte ont att cykla, det är inte jobbigt (eftersom jag inte kan ha någon belastning, vevar bara) men varje gång benet ska gå runt sprider sig en konstig och obehaglig känsla i hela kroppen, som att man tänjer något som inte vill tänjas. Maktlösheten att man inte kan ta i, vetskapen om att det inte fungerar som "det ska" och tankarna på hur lång väg det är kvar att färdas...
Lägg på min allmännt schitzofrena sinnesstämning just nu och du får en explosion. Det kändes precis som när en storm eller ett oväder är på väg. Spänningen byggs på och omgivningen känns nästan elektrisk, luften trycker på från alla håll och man upplever en klaustrofobisk kvävande känsla inom sig. Alla dessa känslor eskalerar och eskalerar tills det är nästintill plågsamt och man vet inte vart man ska ta vägen, just precis när det känns som att man ska gå under... PANG! och allt exploderar, släpps lös, rinner iväg, öppnar upp, går att andas, lättnad, tårar flödar, släppa taget, ingen kontroll. Bara existera utan att känna en stund.
ps. Sammabrott (härliga som de må vara) i all sin ära men det som tog mest stryk idag var bakdelen (aj aj min Iris!) och armarna eftersom man måste hålla emot på den kassa cykeln för att inte glida ner från sadeln. Det var allt!
Det är fan plågsamt att för varje tramptag i 30 minuter (det blir många tramptag) bli påmind om sin egen oduglighet. Det gör inte ont att cykla, det är inte jobbigt (eftersom jag inte kan ha någon belastning, vevar bara) men varje gång benet ska gå runt sprider sig en konstig och obehaglig känsla i hela kroppen, som att man tänjer något som inte vill tänjas. Maktlösheten att man inte kan ta i, vetskapen om att det inte fungerar som "det ska" och tankarna på hur lång väg det är kvar att färdas...
Lägg på min allmännt schitzofrena sinnesstämning just nu och du får en explosion. Det kändes precis som när en storm eller ett oväder är på väg. Spänningen byggs på och omgivningen känns nästan elektrisk, luften trycker på från alla håll och man upplever en klaustrofobisk kvävande känsla inom sig. Alla dessa känslor eskalerar och eskalerar tills det är nästintill plågsamt och man vet inte vart man ska ta vägen, just precis när det känns som att man ska gå under... PANG! och allt exploderar, släpps lös, rinner iväg, öppnar upp, går att andas, lättnad, tårar flödar, släppa taget, ingen kontroll. Bara existera utan att känna en stund.
ps. Sammabrott (härliga som de må vara) i all sin ära men det som tog mest stryk idag var bakdelen (aj aj min Iris!) och armarna eftersom man måste hålla emot på den kassa cykeln för att inte glida ner från sadeln. Det var allt!
Kommentarer
Trackback
