Blivande sambo.
Nu såhär kring 00.53 och efter en öl (KilKenny såklart!) börjar de djupa funderingarna sätta igång. Jag är som förvirrad för att idag är det torsdagmorgon och jag har "använt upp" min sista onsdagkväll i Umeå på ett bra tag. Har jag använt tiden väl? Har jag spenderat den med rätt personer? Allt går som fort nu fast ändå i slowmotion. Tycker att den här veckan har varit bland den längsta på mina 22 år. Som att jag singlar mig fram till min avfärd men ändå kommer den. Ett steg närmare varje dag.
Vet fortfarande inte hur jag känner för det här. Finns säkert många jag borde ha berättat för, många jag har glömt, många som blir halvt besvikna. Men vad ska man göra? Kommer knappt ihåg att pallra mig själv upp ur sängen hur ska jag komma ihåg alla Er!? I min hjärna har jag inte flyttat än, trots att i stort sett alla mina saker befinner sig söderut. Det har som inte gått in. På fredag känns det som att jag ska "åka ner" igen som vanligt. Det stämmer ju då inte, jag ska åka ner utan någon planerad resa tillbaka.
Jag ska bli sambo. Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag, den stora skeptikern hittade någon och ska flytta ihop. Allt har gått så fort, fast det har ju inte det. Kändes fort bara för att det var ett stort steg men det gick väl egentligen sjukt långsamt. Känner fortfarande enorm skräck och hög grad av nervositet inför detta åtagande när jag är här (Umeå). När jag är där (Göteborg) känner jag mig som hemma och att det är där jag ska vara. Där ska ju bli här men samtidigt kommer här också att vara här, så det blir 2 här, hänger ni med? Just nu (ganska ofta) känns det som att jag är schitzofren, men det är nog bara allmänn förvirring. Sådant man ska känna när man genomlider det som kallas livet.
Det blir nog bra det här. Två hem är bättre än ett hem, bättre än inget hem. Dessutom, i värsta fall har ju Malmö Aviation fortfarande studentpris på flyget ;)
Vet fortfarande inte hur jag känner för det här. Finns säkert många jag borde ha berättat för, många jag har glömt, många som blir halvt besvikna. Men vad ska man göra? Kommer knappt ihåg att pallra mig själv upp ur sängen hur ska jag komma ihåg alla Er!? I min hjärna har jag inte flyttat än, trots att i stort sett alla mina saker befinner sig söderut. Det har som inte gått in. På fredag känns det som att jag ska "åka ner" igen som vanligt. Det stämmer ju då inte, jag ska åka ner utan någon planerad resa tillbaka.
Jag ska bli sambo. Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag, den stora skeptikern hittade någon och ska flytta ihop. Allt har gått så fort, fast det har ju inte det. Kändes fort bara för att det var ett stort steg men det gick väl egentligen sjukt långsamt. Känner fortfarande enorm skräck och hög grad av nervositet inför detta åtagande när jag är här (Umeå). När jag är där (Göteborg) känner jag mig som hemma och att det är där jag ska vara. Där ska ju bli här men samtidigt kommer här också att vara här, så det blir 2 här, hänger ni med? Just nu (ganska ofta) känns det som att jag är schitzofren, men det är nog bara allmänn förvirring. Sådant man ska känna när man genomlider det som kallas livet.
Det blir nog bra det här. Två hem är bättre än ett hem, bättre än inget hem. Dessutom, i värsta fall har ju Malmö Aviation fortfarande studentpris på flyget ;)
Kommentarer
Trackback
