The Bitch is Back

Jag känner mig så låst. Så missnöjd över detta också, det känns som att jag lever någon annans liv, mer eller mindre påtvingaad något jag inte egentligen vill. Konstig känsla är det i alla fall. Jag trodde att jag var på väg mot något nytt och att jag vare helt rätt men nu har allt rasat. Känner mig som den 18åring som nyligen gått ut gymnasiet och inte vet vad hon vill bli när hon blir stor.

Jag är ju stor nu. Fortfarande vet jag inget och vacklar fram och tillbaka mellan massor av saker. Det är drygt att vara stor. Man måste ta hänsyn till omgivningen, till människor, till pengar, till arbete, räkningar, hyra och så vidare. Sedan ska man gärna träna också, kanske en hobby på det för att få utlopp för sin kreativa sida? När fan är det tänkt att man ska hinna med allt det där? Jag är så vilsen.

Jag är nog en såndär människa som behöver något att luta sig mot, något som är stabilt. Skulle vilja vara sådär som de äventyrliga vänner jag har som bara tar dagen som den kommer och lever livet. Jobbar och reser, bara njuter och är nöjda. Jag är ett oroande planeringsfreak. Behöver veta vad som händer, hur det ska hända och om jag klarar av det. Flytten söderut är väl det närmaste impuls jag kommit hittils under mina 22 år på jorden. Jag vet att jag behöver en plan för framtiden och en utbildning för att jag ska vara nöjd och lycklig, just nu vet jag inte vad jag håller på med men jag måste styra upp illa kvickt. Önskar att jag hade kvar innebandyn, fasta punkter i livet är sjukt tryggt och bekvämt...