To love or not to love.
Allas vårt fräsiga USA, Amerika, landet där allas drömmar kan uppfyllas och så vidare. Varit 2 gånger nu och jag älskar det. Älskar att det är annorlunda, älskar att det är spännande och alla underbara upplevelser jag har haft där. Vart kan man annars stöta på en clown på bussen med stereo och Michael Jackson skivor för full volym? Partybussen i LA kommer jag att minnas för evigt.
Men ibland sviktar min kärlek och fascination. Även om "I love america" låten till Bellaggios fontänspel får mig att skratta åt den enorma patriotismen som förekommer i detta land finns det saker jag inte riktigt kan förstå. Såg på Rachael Ray idag (ja dag tv jag har inget liv) och där var det ett inslag om någon tornado som pajjat en skola och dödat typ 8 elever. Alla var som buhu stackars dom som dog och allt var känslosamt och bra. Sedan mitt i alltihopa kommer en tant som står och stortjuter och är helt förstörd över att...
...skolans fotbollsstadion hade blivit förstörd och att hennes son var så ledsen och frågade hela tiden om han skulle få spela "senior football next year". Jaha? 8 elever är döda men självklart är ju hennes sons eventuellt avslutade fotbollskarriär världens undergång. Han hade sagt gång på gång att det är ju det enda han har. Livet då? Om något borde man väl få ökad respekt för själva livet och perspektiv på saker och ting snarare än att gråta över en idrottsarena.
Men som sagt det är väl en aspekt av det kära USA, en av de sakerna som gör det exotiskt och spännande. Är väl den enormt starka patriotkänslan som gör att varje liten grej som händer i deras närhet är världens undergång. Beundrar egentligen det lite för skulle jag stå på Umeås torg och sjunga nationalsången iförd svenska flaggan utan anledning skulle man väl blivit lynchad och kallad rasist...
Men ibland sviktar min kärlek och fascination. Även om "I love america" låten till Bellaggios fontänspel får mig att skratta åt den enorma patriotismen som förekommer i detta land finns det saker jag inte riktigt kan förstå. Såg på Rachael Ray idag (ja dag tv jag har inget liv) och där var det ett inslag om någon tornado som pajjat en skola och dödat typ 8 elever. Alla var som buhu stackars dom som dog och allt var känslosamt och bra. Sedan mitt i alltihopa kommer en tant som står och stortjuter och är helt förstörd över att...
...skolans fotbollsstadion hade blivit förstörd och att hennes son var så ledsen och frågade hela tiden om han skulle få spela "senior football next year". Jaha? 8 elever är döda men självklart är ju hennes sons eventuellt avslutade fotbollskarriär världens undergång. Han hade sagt gång på gång att det är ju det enda han har. Livet då? Om något borde man väl få ökad respekt för själva livet och perspektiv på saker och ting snarare än att gråta över en idrottsarena.
Men som sagt det är väl en aspekt av det kära USA, en av de sakerna som gör det exotiskt och spännande. Är väl den enormt starka patriotkänslan som gör att varje liten grej som händer i deras närhet är världens undergång. Beundrar egentligen det lite för skulle jag stå på Umeås torg och sjunga nationalsången iförd svenska flaggan utan anledning skulle man väl blivit lynchad och kallad rasist...
Kommentarer
Trackback
