Skitsöndag.
Snart 4 veckor. Det innebär snart 2 veckor kvar bara tills man får ta ytterligare ett steg mot friheten. Friheten är i och för sig jävligt långt borta men varje steg närmare känns upplyftande. Idag har jag haft en riktig low-point. Hyfsat glad och upplyft de senaste 3 veckorna i alla fall och det har ju gått fort fram men idag dog jag. Vet inte varför men blev bara sjukt deppad och less.
Kan vara att jag nu går runt utan krycka hemma och känner mig stundtals nästan normal igen och idag gav jag mig på duschen. Det var en skrämmande och nedslående upplevelse av många olika anledningar...
- Bland annat så fick ja inte ur dredsen som jag har odlatunder mössan under veckan, trots 6 balsameringar och oäntliga inpackningar. Fick typ panik eftersom jag insåg att jag kankse måste börja klä i snaggat?
- Mitt ben ser mer onormalt än vanligt ut när man står upp utan skyddet, rena rama utomjordingen.
- Högerbenet började krampa för jag vågade inte stå på vänstern i rädsla om att det skulle böja eller vika sig, ser lagom klent och läbbigt ut.
Allt detta ledde till panikångest och nära-på-svimmning men jag lyckades stappla mig till sovrummet och sängen för att hyperventilera innan jag ramlade ihop som ett korthus. Bra psyke man har! Just när man börjar känna sig normal får man en smäll på käften. Livet är för underbart.
Näe måste ta mig samman. Kanske, sitter i min rödrutiga flanellpyjamas och önskar livet ur mig själv. Nu ska jag plugga. Typ.
Kan vara att jag nu går runt utan krycka hemma och känner mig stundtals nästan normal igen och idag gav jag mig på duschen. Det var en skrämmande och nedslående upplevelse av många olika anledningar...
- Bland annat så fick ja inte ur dredsen som jag har odlatunder mössan under veckan, trots 6 balsameringar och oäntliga inpackningar. Fick typ panik eftersom jag insåg att jag kankse måste börja klä i snaggat?
- Mitt ben ser mer onormalt än vanligt ut när man står upp utan skyddet, rena rama utomjordingen.
- Högerbenet började krampa för jag vågade inte stå på vänstern i rädsla om att det skulle böja eller vika sig, ser lagom klent och läbbigt ut.
Allt detta ledde till panikångest och nära-på-svimmning men jag lyckades stappla mig till sovrummet och sängen för att hyperventilera innan jag ramlade ihop som ett korthus. Bra psyke man har! Just när man börjar känna sig normal får man en smäll på käften. Livet är för underbart.
Näe måste ta mig samman. Kanske, sitter i min rödrutiga flanellpyjamas och önskar livet ur mig själv. Nu ska jag plugga. Typ.
Pöss & Hallonkräm.
Kommentarer
Trackback
